För drygt ett halvt sekel sedan var det just i detta vackra och ödmjuka område som grunden lades för Brunello Cucinelli, som idag är erkänt i världen för att vara bland det mest exklusiva och lyxiga när det kommer till toppvarumärken. Men den här berättelsen handlar om allt annat än guld och glamour. Den handlar om respekt och kvalitet – både för produkten och för livet själv. Vi ska berätta om en man som förändrat historien genom färgade kashmirtröjor. Inte bara för sig själv och sin familj, utan för sin hemstad och region, och hur hans tankar och handlingar kan bidra till att sätta normen för en ny etisk affärsmodell som vi kommer att läsa om i historieböckerna. En sak är i alla fall säker, vi kommer inte att glömma honom, eller Solomeo, i första taget.

”VI SKA BERÄTTA OM EN MAN SOM FÖRÄNDRAT HISTORIEN GENOM FÄRGADE KASHMIRTRÖJOR.”

BEGYNNELSEN

Det började redan på 1970-talet, när den unge Brunello Cucinelli förälskar sig för andra gången i livet. Denna andra kärlek var den medeltida staden Solomeo, hemort för Brunellos flickvän Federica. Här upptäcker han sin passion för stickhantverket, något som regionen är särskilt känd för. Federica drev ett litet företag i staden som blev Brunellos väg in i världen av stickat.

Det krävdes dock en hel del mod och en stark idé för att starta upp företaget vid en tid då stickproduktionen på orten redan var omfattande och väletablerad, vilket gjorde konkurrensen mycket hård. Brunellos stora innovation var, och är fortfarande, den färgade kashmirtröjan. En produkt som vid denna tidpunkt enbart fanns för damer, men som Brunello såg en möjlighet att erbjuda även för herrar. Historien berättar att han producerade tröjorna i en rad iögonfallande färger, packade in dem i bilen och körde över Alperna för att sälja runt om i Europa. Det var startskottet och Brunello såg sig aldrig tillbaka.

HUMANISTISK KAPITALISM

För att förstå vad som drev Brunello är det värt att nämna att han växte upp i ett arbetarhem, där fadern först drev ett litet lantbruk och sedan arbetade i en fabrik belägen i den närliggande storstaden. Även om livet i grunden var bra påverkades Brunello tydligt av att se sin far, som var utsliten både till kropp och själ. Människor från landet togs inte särskilt väl emot i staden och det var ofta en bruten man som återvände hem till familjen efter långa och hårda arbetsdagar.

Brunellos barndomsminnen har därför också haft stort inflytande på hur han själv vill driva sin verksamhet, med vad han beskriver som moralisk och ekonomisk värdighet. Det är centralt för att förstå hans personlighet och följande framgång, där det alltid varit viktigt för honom att företaget inte bara ska generera vinst utan även ligga i framkant som ett exempel på hans vision av ”humanistisk kapitalism”. Brunello är i grund och botten en affärsman, men man får ett mycket starkt intryck av att ekonomisk vinst inte är målet utan snarare medlet för att skapa de bästa förutsättningarna och villkoren för medarbetarna och personerna runt omkring honom, samtidigt som samhället förbättras och utvecklas lokalt och internationellt.

Detta tar sig många olika uttryck och vi ser under vårt besök i Solomeo många exempel på hur han följer sin vision.

ETT VÄRDIGT ARBETE

Solomeo är en liten men driftig medeltida stad med ca 450 invånare. Ungefär hälften av dessa invånare är anställda av Brunello Cucinelli och totalt arbetar cirka 1 000 män och kvinnor från staden med omnejd inom olika områden i Solomeo, från huvudkontor och fabrik, till fotbollsklubben, skräddarskolan, vingården, teatern, biblioteket, samt alla parker, torg och monument. Allt detta är platser, nya som gamla, som Brunello uppskattar och under de senaste decennierna har återinvesterat sina pengar i att bygga, restaurera och underhålla.

Dessa kulturella samlingspunkter är avgörande eftersom Brunello Cucinelli sätter människan i centrum. Det hela börjar därför också med människorna som arbetar för honom. Det är tydligt att han behandlar människor med stor respekt och värdighet, oavsett om det är fabrikens sömmerskor, trädgårdsmästarna som sköter den lilla medeltida staden eller de människor som vi hälsar på under vårt besök vid huvudkontoret. Det finns ingen övertid och det är exempelvis inte tillåtet att skicka e-post på kvällen efter arbetstid. Medarbetarna stämplar in klockan 08:00 och ut igen senast 17:30 och de har 1,5 timmes lunchrast, vilket gör att de hinner hem och äta med familjen om de inte äter med kollegorna. Medarbetarnas lön är 30 procent högre än genomsnittet i regionen och de har även många förmåner, som tillgång till Brunellos sport- och utbildningscenter, teater och bibliotek samt en årlig ”kulturbonus” på 1 000 EUR som kan ge dem kompensation för biljetter från till exempel museer, konserter eller fotbollsmatcher.



En annan fråga som ligger Brunello varmt om hjärtat är den stora utmaning som hela branschen upplever för att kunna fortsätta utbilda och behålla kompetent arbetskraft. Det är ingen hemlighet att bara ett fåtal unga människor drömmer om att syssla med ett hantverk från förr, men Brunello försöker återskapa värdigheten och göra det attraktivt att lära sig ett hantverk, vare sig det är som trädgårdsmästare, hantverkare eller skräddare. Detta gör han både för samhällets skull, men definitivt också för sin egen del, eftersom han i hög grad är beroende av framtidens unga för att kunna fortsätta leverera samma höga kvalitet. Därför har han också byggt en skräddarskola i Solomeo så att han kan vara med och lösa utmaningen lokalt. Här erbjuder han avlönade lärlingsutbildningar för ungdomar från hela världen som får gå i lära hos några av de bästa och mest erfarna skräddarna. Detta utbyte ger unga människor en möjlighet att lära sig hantverket på absolut högsta nivå samtidigt som Brunello skapar en stark relation med de största talangerna, varav många fortsätter att arbeta för honom även efter utbildningen.

HANTVERK OCH PRODUKT

Vändpunkten för Brunellos framgång är kashmirtröjan. En produkt som väljs ut inte bara för sin följsamhet och skönhet, utan även för att den är tätt knuten till ovannämnda hantverk och kvalitet, och dessutom har god hållbarhet. En kashmirprodukt ska hålla näst intill för evigt och den ska aldrig kastas. Tvärtom ska den lämnas vidare till ens barn och dess hållbarhet är den verkliga symbolen för dess värde.

Det låter kanske lite ambitiöst, men denna omtanke om produkten har burit fram Brunello överallt i världen och är en sanning som är svår att argumentera mot efter så många år, för att inte nämna de många lojala kunder som knappast skulle acceptera något annat. Och man vet det själv. Hur ofta har man inte låtit sig lockas av en produkt som verkar vara bra och har en prislapp som kanske är för bra för att vara sann? Idag blir tyvärr många produkter ”uppsminkade” för att locka konsumenter med något som vid första anblicken liknar en kvalitetsprodukt. Det kan finnas kemikalier i produkten som ger en mjuk känsla, men försvinner efter tvätten. Det kan vara så att konstruktionen helt enkelt inte håller och du måste slänga en produkt som du köpte i tron om att den skulle hålla i många år framöver.

Det finns säkert också exempel på motsatsen, men det är en viktig påminnelse om att du måste vara vaksam och försiktig när du handlar, i dag mer än någonsin. För vi har ju den privilegierade ställningen att ha råd att välja rätt, både när det gäller omsorg om miljön men också när det gäller respekt för produkt, hantverk och den mänskliga process som sker innan plagget hamnar i din garderob. ”Slit och släng”-kulturen är skrämmande och lyckligtvis har den blivit allt mindre uppskattad bland de upplysta konsumenterna. Hur många plagg behöver man egentligen fylla sin garderob med?

MER ÄN EN PRODUKT

Brunello Cucinelli är, i ordets rätta bemärkelse, ett livsstilsvarumärke. Ett medvetet val. Ett sätt att tänka på och förhålla sig till världen. Det är en gemensam uppskattning av något så enkelt som gott hantverk och den dyrbara produkt som blir resultatet. Det är respekt för en natur som är i balans och för människan som uppnår värdighet i livet. Det är ett uttryck för det faktum att rikedom inte är lika med girighet och att det finns exempel på hur vinster kan användas för att skapa glädje för andra och framför allt för att framtidssäkra vår existens på jorden. Inte bara genom att skydda planeten vi lever på utan också att göra den till en plats där man vill leva, vilket kanske är ännu viktigare.

”SKÖNHETEN KOMMER ATT RÄDDA VÄRLDEN”

Brunellos favoritcitat är av Fjodor Dostojevskij och lyder enkelt och tydligt: ”Skönheten kommer att rädda världen”. Med tanke på vad vi har bevittnat här i Solomeo verkar det mycket rimligt. Vi kan alla göra en insats för att bidra till en bättre värld.

[SLIDER2 START]
[ARTNR='23235611r']
[ARTNR='23234611r']
[ARTNR='23233811r']
[ARTNR='23238811r']
[ARTNR='23236211r']
[ARTNR='23241010']
[SLIDER2 STOPP]

Det är en tidig morgon där trafiken sakta börjar tätna utanför Stockholms tullar. Vi är på väg mot ett av Skandinaviens mest unika bad för att förhoppningsvis få svar på frågan som de allra flesta säkert ställer sig år 2020 - hur blir man mer harmonisk i en kaosartad värld? Svaret visade sig vara enklare än vi trodde. När vi närmar oss ligger dimman tät längs med tallträden som omringar den tjugotvåtusen kvadratmeter stora anläggningen. Vi stiger in och blir välkomnade av Kersti Olophsdotter som är pressansvarig på Yasuragi. Kort därpå ansluter sig anläggningens Commercial Director Kristofer Skoglund, och vi får gemensamt en rundvandring. Kersti inleder med att berätta om husets historia.


”Från början, det vill säga i början av 1970-talet, agerade denna byggnad som skola för de fackliga LO-medlemmarna. Byggnaden hade ett bad, men för det mesta fanns här lärosalar och konferensrum. Tanken var att man då skulle ge kunskap och utbilda, vilket jag tycker är intressant för det är någonting vi fortfarande gör, fast på ett annat sätt.”

Huset ritades av den japanske arkitekten Yoji Kasajima, och tanken var att byggnaden skulle ligga inbäddad i naturen och göra så lite väsen av sig som möjligt, trots sin stora yta. Vid byggnationen tog man hänsyn till naturen på platsen och Kasajima sade personligen adjö till de träd som trots allt behövde avverkas.

”Han kramade och pratade med vartenda träd som skulle huggas ned. I Japan har man en stark tro att allting i naturen är besjälat och levande, vilket är mycket tydligt i deras kultur.”, säger Kersti.


Badet, eller spat som de allra flesta hade uttryckt sig, är nyligen renoverat och ritat av den svenska arkitekt- och designbyrån DAP. Här är känslan av rena linjer, öppna ytor och harmoni påtaglig. Anledningen varför de väljer att kalla sig för ett japanskt bad istället för spa blir plötsligt glasklart.

”Här sker allt i steg, och precis som i Japan är renlighet något vi tar på största allvar. Därför genomgår alla våra gäster en en tvagningsritual innan man får njuta av våra varma källor, där man tvagar sig på ett visst sätt. Precis så gör man också på ett Onsen, vilket en anläggning i anslutning till en varm källa kallas i Japan. Vårt japanska bad har ultrafiltrering, vilket innebär att det finns en inbyggd virusbarriär i vår mekaniska vattenrening. Utöver det har vi tydliga instruktioner för hur man håller avstånd i badet och på andra platser i huset”, berättar Kristofer.


Renligheten är också självklar i själva arkitekturen och designen. Hotellrummen är avskalade med tatamimattor och rislampor, och alla rum har utsikt mot vattnet. Det känns som om ledorden varit att om man plockar bort någonting, då vinner man också någonting extra. Som om enkelheten vore svaret på livets svåra frågor. Kersti fortsätter att berätta vidare om vad yasuragi som ord egentligen betyder.

”Det japanska ordet yasuragi betyder utandning, den slags utandning man gör när man släpper taget och andas ut, slappnar av som till exempel när man sakta sjunker ned i en varm källa. När vi omsluts av varmt vatten kommer kroppen att utsöndra hormonet oxytocin, ett hormon som får oss att känna oss lugna och trygga och som motverkar våra stresshormoner. Man brukar säga att första steget med tvagningen är att rena kroppen och det andra steget är när man lägger sig i det varma vattnet och renar själen. Kanske är det så att vi även i vår kultur behöver uppmärksamma vår själ lite mer", säger Kersti.


Kristofer tillägger att fler och fler börjar inse att man behöver ta sig tiden att koppla bort omvärlden. Många har varit permitterade och tiden har helt plötsligt funnits där. Han tillägger att det är viktigt att fortsätta med att ta sig tid, även om allt fler börjar arbeta heltid igen.

”Idag tänker många att man ska unna sig avkoppling, unna sig att åka bort och stänga av vardagen för ett tag. Jag skulle istället vilja att vi vänder på det och börjar förstå att hur livsviktigt återhämtning är, oavsett om du åker till ett fint spa, tar dig tid att gå i skogen eller bara kopplar av hemma utan mobil och skärmar ett tag. Det handlar om att ta sig tid till lugn och ro för att bli en mer närvarande människa och ta ett steg i riktningen för att bli sitt bästa jag.”, säger Kristofer och Kersti tillägger.


”När man befinner sig i stillhet tillåter man sig själv också att tänka nya tankar. Vem vill inte vara mer kreativ eller förändra sig själv till det bättre? Vi tar oss tyvärr sällan tiden för reflektion eftersom de allra flesta idag har ett för packat schema. Ser man det ur ett företagsekonomiskt perspektiv bör man ge sina anställda tid till att göra ingenting. Något som inte alla kanske känner till är att vi har ett helt konferensplan med 23 mötesrum och ett möteskoncept som syftar till att öppna upp för kreativitet och tillit mellan deltagarna."

Se mer och boka här.

Det är en tidig morgon där trafiken sakta börjar tätna utanför Stockholms tullar. Vi är på väg mot ett av Skandinaviens mest unika bad för att förhoppningsvis få svar på frågan som de allra flesta säkert ställer sig år 2020 - hur blir man mer harmonisk i en kaosartad värld? Svaret visade sig vara enklare än vi trodde. När vi närmar oss ligger dimman tät längs med tallträden som omringar den tjugotvåtusen kvadratmeter stora anläggningen. Vi stiger in och blir välkomnade av Kersti Olophsdotter som är pressansvarig på Yasuragi. Kort därpå ansluter sig anläggningens Commercial Director Kristofer Skoglund, och vi får gemensamt en rundvandring. Kersti inleder med att berätta om husets historia.


”Från början, det vill säga i början av 1970-talet, agerade denna byggnad som skola för de fackliga LO-medlemmarna. Byggnaden hade ett bad, men för det mesta fanns här lärosalar och konferensrum. Tanken var att man då skulle ge kunskap och utbilda, vilket jag tycker är intressant för det är någonting vi fortfarande gör, fast på ett annat sätt.”

Huset ritades av den japanske arkitekten Yoji Kasajima, och tanken var att byggnaden skulle ligga inbäddad i naturen och göra så lite väsen av sig som möjligt, trots sin stora yta. Vid byggnationen tog man hänsyn till naturen på platsen och Kasajima sade personligen adjö till de träd som trots allt behövde avverkas.

”Han kramade och pratade med vartenda träd som skulle huggas ned. I Japan har man en stark tro att allting i naturen är besjälat och levande, vilket är mycket tydligt i deras kultur.”, säger Kersti.


Badet, eller spat som de allra flesta hade uttryckt sig, är nyligen renoverat och ritat av den svenska arkitekt- och designbyrån DAP. Här är känslan av rena linjer, öppna ytor och harmoni påtaglig. Anledningen varför de väljer att kalla sig för ett japanskt bad istället för spa blir plötsligt glasklart.

”Här sker allt i steg, och precis som i Japan är renlighet något vi tar på största allvar. Därför genomgår alla våra gäster en en tvagningsritual innan man får njuta av våra varma källor, där man tvagar sig på ett visst sätt. Precis så gör man också på ett Onsen, vilket en anläggning i anslutning till en varm källa kallas i Japan. Vårt japanska bad har ultrafiltrering, vilket innebär att det finns en inbyggd virusbarriär i vår mekaniska vattenrening. Utöver det har vi tydliga instruktioner för hur man håller avstånd i badet och på andra platser i huset”, berättar Kristofer.


Renligheten är också självklar i själva arkitekturen och designen. Hotellrummen är avskalade med tatamimattor och rislampor, och alla rum har utsikt mot vattnet. Det känns som om ledorden varit att om man plockar bort någonting, då vinner man också någonting extra. Som om enkelheten vore svaret på livets svåra frågor. Kersti fortsätter att berätta vidare om vad yasuragi som ord egentligen betyder.

”Det japanska ordet yasuragi betyder utandning, den slags utandning man gör när man släpper taget och andas ut, slappnar av som till exempel när man sakta sjunker ned i en varm källa. När vi omsluts av varmt vatten kommer kroppen att utsöndra hormonet oxytocin, ett hormon som får oss att känna oss lugna och trygga och som motverkar våra stresshormoner. Man brukar säga att första steget med tvagningen är att rena kroppen och det andra steget är när man lägger sig i det varma vattnet och renar själen. Kanske är det så att vi även i vår kultur behöver uppmärksamma vår själ lite mer", säger Kersti.


Kristofer tillägger att fler och fler börjar inse att man behöver ta sig tiden att koppla bort omvärlden. Många har varit permitterade och tiden har helt plötsligt funnits där. Han tillägger att det är viktigt att fortsätta med att ta sig tid, även om allt fler börjar arbeta heltid igen.

”Idag tänker många att man ska unna sig avkoppling, unna sig att åka bort och stänga av vardagen för ett tag. Jag skulle istället vilja att vi vänder på det och börjar förstå att hur livsviktigt återhämtning är, oavsett om du åker till ett fint spa, tar dig tid att gå i skogen eller bara kopplar av hemma utan mobil och skärmar ett tag. Det handlar om att ta sig tid till lugn och ro för att bli en mer närvarande människa och ta ett steg i riktningen för att bli sitt bästa jag.”, säger Kristofer och Kersti tillägger.


”När man befinner sig i stillhet tillåter man sig själv också att tänka nya tankar. Vem vill inte vara mer kreativ eller förändra sig själv till det bättre? Vi tar oss tyvärr sällan tiden för reflektion eftersom de allra flesta idag har ett för packat schema. Ser man det ur ett företagsekonomiskt perspektiv bör man ge sina anställda tid till att göra ingenting. Något som inte alla kanske känner till är att vi har ett helt konferensplan med 23 mötesrum och ett möteskoncept som syftar till att öppna upp för kreativitet och tillit mellan deltagarna."

Se mer och boka här.

När vi närmar oss butiken Davidoff Brothers på gatan Rue Verdaine i schweiziska Genève är förväntningarna höga. I den lilla butikslokalen gömmer sig nämligen en av världens främsta samlingar av Omega Speedmasters, en samling som är högt ansedd av klockkännare och som innehåller handplockade modeller som tagit bröderna flera år att hitta. Den yngsta brodern, Sacha, möter upp oss utanför dörren när vi närmar oss butiken. Innanför väntar varsin värmande kopp espresso och två stängda lådor fyllda med rariteter. Sacha börjar ivrigt berätta om innehållet.

- För att göra det lite lättare har vi förberett två lådor. Den till höger är vår signaturlåda, även kallad "Speedmaster-lådan", vilket är en modell som vi fokuserar på mest. Här finns några av världens mest sällsynta Omega Speedmasters. Många av klockorna har vi inte lagt ut på vår hemsida, men de flesta är tillgängliga för rätt köpare.



Klockorna i lådan är noga sorterade, där den äldsta ligger längst bak och den yngsta längst fram. I den bakre raden skymtar vi några av deras så kallade ”pre moon’s”, vilket är ett samlingsnamn för Omega Speedmasters som tillverkades innan månlandningen. Som många känner till var Speedmaster den modell som NASA tilldelade astronauter under några av Apolloprogrammen, däribland Apollo 11 och månlandningen 1969, men modellen var från början inte gjord för att skjutas upp i rymden. Sacha fortsätter.

- Från början var Omega Speedmaster till för racing, därav namnet Speedmaster, men det har nästan glömts bort på grund av månlandningen. Många nöjer sig med rätt modell, men vi har tagit vårt intresse ett steg längre och fokuserar enbart på rariteter i mycket gott skick. Bland annat vissa sällsynta modeller med racingurtavla, som ses som Omegas svar på Rolex ’Paul Newman’ Daytona. Vi har även en mycket ovanlig ”pre moon” med ”lollipop”-visare, som kallas så eftersom att visaren ser ut som en godisklubba. Sedan innehar vi en sällsynt ”pre moon” med så kallad ”tropical dial”, som betyder att urtavlan skiftat färg från svart till brun efter en lång tids användning, vilket inom vissa kretsar är oerhört attraktivt.



Nu stiger storebrodern, Roy Davidoff, in i butiken. Roys intresse för klockor startade vid 13 års ålder, efter att fadern gav honom en Omega Speedmaster Mark II med racingurtavla daterad till 1969. Hans intresse smittade sedan av sig på Sacha. Roy berättar.


- Jag började arbeta med vintageklockor när jag var i 20-årsåldern och har sedan dess jobbat professionellt med klockor. Det är sju år mellan mig och min bror, och när Sacha blev äldre väcktes även hans intresse. Både jag och Sacha har en gedigen bakgrund där vi arbetat med mer eller mindre stora schweiziska klockvarumärken. Efter en tid ville vi använda vår kunskap som vi samlat på oss genom vår egna vintagebutik. Hit vänder sig kunder som är ute efter något riktigt speciellt.


Vi börjar återigen tala om ”månklockan”, där Roy nämner att alla klockor med samma referensnummer som de som bars på månen 1969 kallas för ”moonwalkers”. Alla dessa klockor är en del av de så kallade ”pre moon”-modellerna, vilket är en av anledningarna varför dessa modeller har kommit att bli så eftertraktade. För vem vill inte bära en likadan klocka som Neil Armstrong bar när han satte det första steget på månen? Samtalet leder vidare in på varför det blev just Omega som fick äran att skjuta upp klockor till månen. Sacha berättar.

- Det finns mycket historier och myter kring hur NASA valde ut rätt klocka för Apolloprogrammen. Det som vi vet säkert är att det fanns bättre klockor som hade gjort sig bättre för uppdraget, men samtidigt fanns det inget större klockvarumärke, eller varumärke över lag, än Omega på den tiden. Omega var då ungefär som Apple är idag, de var enorma.

Sacha fortsätter med att understryka vikten av att klockvarumärken behåller sin varumärkesigenkänning. Det finns en anledning till varför exempelvis de flesta Rolexmodeller ser snarlika ut, berättar han och öppnar den andra lådan som är fylld med tidiga Rolex Explorers, GMTs och Submariners.



- Om du köper en Rolex, då vill du också att din klocka ska se ut som en Rolex. Varumärken som inte ser storheten i deras mest eftertraktade modeller kommer med största sannolikhet att tappa marknadsandelar i framtiden. Omega har sin Speedmaster som sett ungefär likadan ut i flera decennier, med vissa undantag. Det är därför vi enbart jobbar med varumärken som inte får ”kalla fötter” och börjar efterlikna varandra, vilket vi kan se att allt fler stora klockvarumärken gör idag. Det är också ett bra tips till dig som funderar på att börja samla på klockor – först och främst så ska du köpa det du tycker om, men om du ser det hela som en investering ska du satsa på varumärken som är störst, det vill säga Rolex, Omega eller Patek Philippe. Det är viktigt att komma ihåg att de är störst av en anledning.

När vi närmar oss butiken Davidoff Brothers på gatan Rue Verdaine i schweiziska Genève är förväntningarna höga. I den lilla butikslokalen gömmer sig nämligen en av världens främsta samlingar av Omega Speedmasters, en samling som är högt ansedd av klockkännare och som innehåller handplockade modeller som tagit bröderna flera år att hitta. Den yngsta brodern, Sacha, möter upp oss utanför dörren när vi närmar oss butiken. Innanför väntar varsin värmande kopp espresso och två stängda lådor fyllda med rariteter. Sacha börjar ivrigt berätta om innehållet.

- För att göra det lite lättare har vi förberett två lådor. Den till höger är vår signaturlåda, även kallad "Speedmaster-lådan", vilket är en modell som vi fokuserar på mest. Här finns några av världens mest sällsynta Omega Speedmasters. Många av klockorna har vi inte lagt ut på vår hemsida, men de flesta är tillgängliga för rätt köpare.



Klockorna i lådan är noga sorterade, där den äldsta ligger längst bak och den yngsta längst fram. I den bakre raden skymtar vi några av deras så kallade ”pre moon’s”, vilket är ett samlingsnamn för Omega Speedmasters som tillverkades innan månlandningen. Som många känner till var Speedmaster den modell som NASA tilldelade astronauter under några av Apolloprogrammen, däribland Apollo 11 och månlandningen 1969, men modellen var från början inte gjord för att skjutas upp i rymden. Sacha fortsätter.

- Från början var Omega Speedmaster till för racing, därav namnet Speedmaster, men det har nästan glömts bort på grund av månlandningen. Många nöjer sig med rätt modell, men vi har tagit vårt intresse ett steg längre och fokuserar enbart på rariteter i mycket gott skick. Bland annat vissa sällsynta modeller med racingurtavla, som ses som Omegas svar på Rolex ’Paul Newman’ Daytona. Vi har även en mycket ovanlig ”pre moon” med ”lollipop”-visare, som kallas så eftersom att visaren ser ut som en godisklubba. Sedan innehar vi en sällsynt ”pre moon” med så kallad ”tropical dial”, som betyder att urtavlan skiftat färg från svart till brun efter en lång tids användning, vilket inom vissa kretsar är oerhört attraktivt.



Nu stiger storebrodern, Roy Davidoff, in i butiken. Roys intresse för klockor startade vid 13 års ålder, efter att fadern gav honom en Omega Speedmaster Mark II med racingurtavla daterad till 1969. Hans intresse smittade sedan av sig på Sacha. Roy berättar.


- Jag började arbeta med vintageklockor när jag var i 20-årsåldern och har sedan dess jobbat professionellt med klockor. Det är sju år mellan mig och min bror, och när Sacha blev äldre väcktes även hans intresse. Både jag och Sacha har en gedigen bakgrund där vi arbetat med mer eller mindre stora schweiziska klockvarumärken. Efter en tid ville vi använda vår kunskap som vi samlat på oss genom vår egna vintagebutik. Hit vänder sig kunder som är ute efter något riktigt speciellt.


Vi börjar återigen tala om ”månklockan”, där Roy nämner att alla klockor med samma referensnummer som de som bars på månen 1969 kallas för ”moonwalkers”. Alla dessa klockor är en del av de så kallade ”pre moon”-modellerna, vilket är en av anledningarna varför dessa modeller har kommit att bli så eftertraktade. För vem vill inte bära en likadan klocka som Neil Armstrong bar när han satte det första steget på månen? Samtalet leder vidare in på varför det blev just Omega som fick äran att skjuta upp klockor till månen. Sacha berättar.

- Det finns mycket historier och myter kring hur NASA valde ut rätt klocka för Apolloprogrammen. Det som vi vet säkert är att det fanns bättre klockor som hade gjort sig bättre för uppdraget, men samtidigt fanns det inget större klockvarumärke, eller varumärke över lag, än Omega på den tiden. Omega var då ungefär som Apple är idag, de var enorma.

Sacha fortsätter med att understryka vikten av att klockvarumärken behåller sin varumärkesigenkänning. Det finns en anledning till varför exempelvis de flesta Rolexmodeller ser snarlika ut, berättar han och öppnar den andra lådan som är fylld med tidiga Rolex Explorers, GMTs och Submariners.



- Om du köper en Rolex, då vill du också att din klocka ska se ut som en Rolex. Varumärken som inte ser storheten i deras mest eftertraktade modeller kommer med största sannolikhet att tappa marknadsandelar i framtiden. Omega har sin Speedmaster som sett ungefär likadan ut i flera decennier, med vissa undantag. Det är därför vi enbart jobbar med varumärken som inte får ”kalla fötter” och börjar efterlikna varandra, vilket vi kan se att allt fler stora klockvarumärken gör idag. Det är också ett bra tips till dig som funderar på att börja samla på klockor – först och främst så ska du köpa det du tycker om, men om du ser det hela som en investering ska du satsa på varumärken som är störst, det vill säga Rolex, Omega eller Patek Philippe. Det är viktigt att komma ihåg att de är störst av en anledning.

För drygt ett halvt sekel sedan var det just i detta vackra och ödmjuka område som grunden lades till varumärket, som idag är erkänt i världen för att vara bland det mest exklusiva och lyxiga när det kommer till toppvarumärken. Men den här berättelsen handlar om allt annat än guld och glamour. Den handlar om respekt och kvalitet – både för produkten och för livet själv. Vi ska berätta om en man som förändrat historien genom färgade kashmirtröjor. Inte bara för sig själv och sin familj, utan för sin hemstad och region, och hur hans tankar och handlingar kan bidra till att sätta normen för en ny etisk affärsmodell som vi kommer att läsa om i historieböckerna. En sak är i alla fall säker, vi kommer inte att glömma honom, eller Solomeo, i första taget.

”VI SKA BERÄTTA OM EN MAN SOM FÖRÄNDRAT HISTORIEN GENOM FÄRGADE KASHMIRTRÖJOR.”

BEGYNNELSEN

Det började redan på 1970-talet, när den unge Brunello Cucinelli förälskar sig för andra gången i livet. Denna ”andra” kärlek var den medeltida staden Solomeo, hemort för Brunellos flickvän Federica. Här upptäcker han sin passion för stickhantverket, något som regionen är särskilt känd för. Federica drev ett litet företag i staden som blev Brunellos väg in i världen av stickat.

Det krävdes dock en hel del mod och en stark idé för att starta upp företaget vid en tid då stickproduktionen på orten redan var omfattande och väletablerad, vilket gjorde konkurrensen mycket hård. Brunellos stora innovation var, och är fortfarande, den färgade kashmirtröjan. En produkt som vid denna tidpunkt enbart fanns för damer, men som Brunello såg en möjlighet att erbjuda även för herrar. Historien berättar att han producerade tröjorna i en rad iögonfallande färger, packade in dem i bilen och körde över Alperna för att sälja runt om i Europa. Det var startskottet och Brunello såg sig aldrig tillbaka.

HUMANISTISK KAPITALISM

För att förstå vad som drev Brunello är det värt att nämna att han växte upp i ett arbetarhem, där fadern först drev ett litet lantbruk och sedan arbetade i en fabrik belägen i den närliggande storstaden. Även om livet i grunden var bra påverkades Brunello tydligt av att se sin far, som var utsliten både till kropp och själ. Människor från landet togs inte särskilt väl emot i staden och det var ofta en bruten man som återvände hem till familjen efter långa och hårda arbetsdagar.

Brunellos barndomsminnen har därför också haft stort inflytande på hur han själv vill driva sin verksamhet, med vad han beskriver som moralisk och ekonomisk värdighet. Det är centralt för att förstå hans personlighet och följande framgång, där det alltid varit viktigt för honom att företaget inte bara ska generera vinst utan även ligga i framkant som ett exempel på hans vision av ”humanistisk kapitalism”. Brunello är i grund och botten en affärsman, men man får ett mycket starkt intryck av att ekonomisk vinst inte är målet utan snarare medlet för att skapa de bästa förutsättningarna och villkoren för medarbetarna och personerna runt omkring honom, samtidigt som samhället förbättras och utvecklas lokalt och internationellt.

Detta tar sig många olika uttryck och vi ser under vårt besök i Solomeo många exempel på hur han följer sin vision.

ETT VÄRDIGT ARBETE

Solomeo är en liten men driftig medeltida stad med ca 450 invånare. Ungefär hälften av dessa invånare är anställda av Brunello Cucinelli och totalt arbetar cirka 1 000 män och kvinnor från staden med omnejd inom olika områden i Solomeo, från huvudkontor och fabrik, till fotbollsklubben, skräddarskolan, vingården, teatern, biblioteket, samt alla parker, torg och monument. Allt detta är platser, nya som gamla, som Brunello uppskattar och under de senaste decennierna har återinvesterat sina pengar i att bygga, restaurera och underhålla.

Dessa kulturella samlingspunkter är avgörande eftersom Brunello Cucinelli sätter människan i centrum. Det hela börjar därför också med människorna som arbetar för honom. Det är tydligt att han behandlar människor med stor respekt och värdighet, oavsett om det är fabrikens sömmerskor, trädgårdsmästarna som sköter den lilla medeltida staden eller de människor som vi hälsar på under vårt besök vid huvudkontoret. Det finns ingen övertid och det är exempelvis inte tillåtet att skicka e-post på kvällen efter arbetstid. Medarbetarna stämplar in klockan 08:00 och ut igen senast 17:30 och de har 1,5 timmes lunchrast, vilket gör att de hinner hem och äta med familjen om de inte äter med kollegorna. Medarbetarnas lön är 30 procent högre än genomsnittet i regionen och de har även många förmåner, som tillgång till Brunellos sport- och utbildningscenter, teater och bibliotek samt en årlig ”kulturbonus” på 1 000 EUR som kan ge dem kompensation för biljetter från till exempel museer, konserter eller fotbollsmatcher.



En annan fråga som ligger Brunello varmt om hjärtat är den stora utmaning som hela branschen upplever för att kunna fortsätta utbilda och behålla kompetent arbetskraft. Det är ingen hemlighet att bara ett fåtal unga människor drömmer om att syssla med ett hantverk från förr, men Brunello försöker återskapa värdigheten och göra det attraktivt att lära sig ett hantverk, vare sig det är som trädgårdsmästare, hantverkare eller skräddare. Detta gör han både för samhällets skull, men definitivt också för sin egen del, eftersom han i hög grad är beroende av framtidens unga för att kunna fortsätta leverera samma höga kvalitet. Därför har han också byggt en skräddarskola i Solomeo så att han kan vara med och lösa utmaningen lokalt. Här erbjuder han avlönade lärlingsutbildningar för ungdomar från hela världen som får gå i lära hos några av de bästa och mest erfarna skräddarna. Detta utbyte ger unga människor en möjlighet att lära sig hantverket på absolut högsta nivå samtidigt som Brunello skapar en stark relation med de största talangerna, varav många fortsätter att arbeta för honom även efter utbildningen.

HANTVERK OCH PRODUKT

Vändpunkten för Brunellos framgång är, som vi nämnde tidigare, kashmirtröjan. En produkt som väljs ut inte bara för sin följsamhet och skönhet, utan även för att den är tätt knuten till ovannämnda hantverk och kvalitet, och dessutom har god hållbarhet. En kashmirprodukt ska hålla för evigt och den ska aldrig kastas bort. Tvärtom ska den lämnas vidare till ens barn och dess hållbarhet är den verkliga symbolen för dess värde.

Det låter kanske lite ambitiöst, men denna omtanke om produkten har burit fram Brunello överallt i världen och är en sanning som är svår att argumentera mot efter så många år, för att inte nämna de många lojala kunder som knappast skulle acceptera något annat. Och man vet det själv. Hur ofta har man inte låtit sig lockas av en produkt som verkar vara bra och har en prislapp som kanske är för bra för att vara sann? En t-shirt som verkar vara gjord av sammetsmjuk bomull eller en stickad tröja som känns så lätt och smidig mot huden när man provar den? T-shirten drar sig upp över naveln vid första tvätt och känns som sandpapper, tröjan tappar färg och börjar noppra sig efter bara ett halvårs användning. Idag blir tyvärr många produkter ”uppsminkade” för att locka konsumenter med något som vid första anblicken liknar en kvalitetsprodukt. Det kan finnas kemikalier i produkten som ger en mjuk känsla, men försvinner efter tvätten. Det kan vara så att konstruktionen helt enkelt inte håller och du måste slänga en prodkt som du köpte i tron om att den skulle hålla i många år framöver.

Det finns säkert också exempel på motsatsen, men det är en viktig påminnelse om att du måste vara vaksam och försiktig när du handlar, i dag mer än någonsin. För vi har ju den privilegierade ställningen att ha råd att välja rätt, både när det gäller omsorg om miljön men också när det gäller respekt för produkt, hantverk och den mänskliga process som sker innan plagget hamnar i din garderob. ”Slit och släng”-kulturen är verkligen skrämmande och lyckligtvis har den blivit allt mindre uppskattad bland de upplysta konsumenterna. Hur många plagg behöver man egentligen fylla sin garderob med?

MER ÄN EN PRODUKT

Brunello Cucinelli är, i ordets rätta bemärkelse, ett livsstilsvarumärke. Ett medvetet val. Ett sätt att tänka på och förhålla sig till världen. Det är en gemensam uppskattning av något så enkelt som gott hantverk och den dyrbara produkt som blir resultatet. Det är respekt för en natur som är i balans och för människan som uppnår värdighet i livet. Det är ett uttryck för det faktum att rikedom inte är lika med girighet och att det finns exempel på hur vinster kan användas för att skapa glädje för andra och framför allt för att framtidssäkra vår existens på jorden. Inte bara genom att skydda planeten vi lever på utan också att göra den till en plats där man vill leva, vilket kanske är ännu viktigare.

Brunellos favoritcitat är av Fjodor Dostojevskij och lyder enkelt och tydligt: ”Skönheten kommer att rädda världen”. Med tanke på vad vi har bevittnat här i Solomeo verkar det mycket rimligt. Vi kan alla göra en insats för att bidra till en bättre värld.

För oss på Care of Carl är lanseringen av vår italienska avdelning 2014 en av de viktigaste milstolparna på vår resa som företag. Det markerade en viktig utveckling av vårt sortiment och betydde att vårt varumärkesutbud nu hade nått sin högsta nivå hittills. Ett av de företag som har varit med oss ända sedan denna lansering är Slowear. Företaget har fyra specialiserade varumärken under sitt skräddarsydda paraply och har under 50 års tid försett den moderne mannen med det viktigaste i garderoben. Slowear är namnet på moderföretaget som äger de fyra märkena; Incotex med sina världsberömda byxor, Zanone med innovativa stickade plagg, Glanshirt med sina avslappnade vardagsskjortor och Montedoro som gör jackor och ytterplagg. Vårt utbud av Slowear-familjens varumärken har löpande utvecklats sen lanseringen och i höst adderar vi Glanshirt i vårt sortiment i tillägg till Incotex och Zanone.

Slowear har lugnt och stilla byggt upp sitt rykte om extraordinär kvalitet och tidlös, italiensk stil. Om man ska investera i produktion och innovation, och inte i dyra marknadsföringskampanjer, är det avgörande att man kan leverera en produkt i världsklass. Om du själv har försökt googla dig fram till vem som gör de bästa herrbyxorna, har du garanterat råkat på Incotex från Slowear. Men det räcker inte med att tillverka en bra produkt, man måste hålla jämn kvalitet också, och på det sättet har Slowear under årtionden byggt upp en enorm lojalitet och tillit bland sina kunder runt om i världen. Det hela började i närheten av Venedig 1951 och på inbjudan av familjen Compagno som äger koncernen bestämde vi oss för att resa till Italien för att lära oss mer om företaget och dess fantastiska historia.

TUREN GÅR TILL VENEDIG

I nordöstra hörnet av Italien, ungefär där Adriatiska havet slutar och öster blir till väster, ligger den spännande regionen Veneto och dess huvudstad Venedig. Det är overkligt vackert, som taget ur en Bond-film. Vi flyger över den sagolika lagunen där tusentals floder och sjöar skär genom landskapet, innan vi landar på flygplatsen som är uppkallad efter den berömde upptäcktsresanden Marco Polo. Namnet känns nästan som en ironisk kommentar till den känsla av spänning och äventyr som vi har inför detta besök och som en tydlig vink om platsens historiska betydelse. Vi lämnar fastlandet i båt och sätter kurs mot horisonten och mot den svaga silhuetten av staden i fjärran. Även om staden och dess historia är vida berömd kan det fortfarande kännas obegripligt – tanken på ”den flytande staden”, en tusen år gammal stad, byggd mitt i en lagun med hundratals öar och konstruerad på ett fundament av trä och sten.



När vi närmar oss staden skjuter höga, majestätiska palats upp som svampar ur jorden och vittnar om områdets och stadens tusenåriga storhet. ”La Serenissima”, den fridfulla, har staden kallats av poeter och författare och nu framgår det tydligt varför. Vi åker sakta genom stadens ibland mycket smala kanaler och njuter av den meditativa ro som råder i den lätt gungande båten, en ro som står i kontrast till det tydligt hektiska turistmyller som vi ser på land. Det är svårt att helt undvika turismen och man kan inte släppa tankarna på hur staden såg ut på den tiden då det största problemet var en invasion av Napoleon eller det osmanska riket – inte amerikanska och japanska turister. Trots sina blott 50 000 invånare har staden varje år över 25 miljoner besökare och dess naturliga begränsningar ger heller inte mycket plats till annan verksamhet än turism, fiske och lite lantbruk på de små öarna.



Men Venedig är inte vilken plats som helst. Invånarna har kämpat mot visigoter och hunner, mot osmaner och fransmän. Som stormakt till sjöss och kommersiell knutpunkt i Europa i några tusen år är det alltså, milt uttryckt, extrema prövningar som venetianerna har gått igenom och det har onekligen gjort dem till ett folk som säkert klarar av nutidens och framtidens utmaningar.

SLOWEAR - ETT FAMILJEFÖRETAG

Vår värd på turen är den karismatiske Roberto Compagno som tillsammans med sin bror Marzio äger och driver företaget. Det grundades ursprungligen av deras far 1951 i Mira nära Venedig, under namnet Carlo Compagno Confezioni, och var ett textilföretag med byxor som specialitet. Idag är det känt under namnet Slowear och flera specialister har tillkommit. Det är just specialister som är nyckelordet i detta sammanhang, för verksamheten bygger på en solid grund där man tar mindre hänsyn till mode och trender än till kvalitet och innovation.

Den familjära i verksamheten sträcker sig nu långt över de två brödernas släktskap. De olika Slowear-märkenas gemensamma synergier väcker bara de en familjekänsla. Detta bekräftas ytterligare under vårt besök då vi möter många skickliga personer som har arbetat i företaget under större delen av sitt liv. På ett naturligt sätt har de knutit an till platsen som sträcker sig utanför familjebanden. Några har arbetat på företaget ända sedan faderns tid, så som Roberto som har över 40 års erfarenhet inom verksamheten.

EN SKILJEVÄG - FRÅN MILITÄRA UNIFORMER TILL RAFFINERADE LIVSSTILSPRODUKTER

Då fadern 1951 grundade sitt företag låg Europa och Italien fortfarande i ruiner och det rådde bland mycket annat stor brist på textilproduktion. Det gav Carlo Compagno en god möjlighet att utveckla sitt företag, och under de första åren tillverkade han uniformer, bland annat till den italienska armén och till brittiska Royal Air Force. Med tiden utvecklades verksamheten också till civila arbetsuniformer, och då Roberto och Marzio i början av 1980-talet kom in i bilden, blev det en vändpunkt i företagets historia.

Företaget stod vid en skiljeväg och skulle bestämma om man skulle fortsätta att producera åt andra verksamheter som de gjort hittills. Det skulle i realiteten innebära att de skulle bli tvungna att flytta produktionen österut. I stället valde de att utveckla sina produkter och sälja dem till privatkunder. Eftersom deras stora kunskap låg i att tillverka byxor föll det sig naturligt att utveckla detta område och på det sättet skapades Incotex som varumärke. Med sin lätt osentimentala klang leder namnet, som härrör från tiden som stor textilproducent, kanske inte omedelbart tankarna till skräddarsydda byxor. Men det är i hög grad ett företag som har tagit ansvar för sin historia som producent och som lägger mycket stolthet i alla aspekter av produktutveckling, förarbete och finish.

SÅ KOM SLOWEAR TILL

”Enmärkesbutiker är så tråkiga!” deklarerar Roberto när vi sitter och pratar. ”Jag älskar butiker där ägaren noga har valt ut sina varor och satt in dem i ett speciellt sammanhang”. Han verkar från början själv ha haft en vision om att börja med detaljhandel, men som han förklarar så är det svårt att öppna
en butik som bara säljer byxor. Trots det starka varumärket Incotex var det aldrig tänkt att sortimentet skulle utökas genom att en Incotex-etikett sattes i nacken på en skjorta eller i fodret på en jacka. Bröderna beslutade sig i stället för att köpa upp andra företag med samma värderingar och som verkligen var specialiserade på sina områden, och med åren köpte de jacktillverkaren Montedoro, där Giorgio Armani för övrigt arbetade innan han startade sitt eget märke, samt Zanone och Glanshirt, för stickat respektive skjortor. Dessa fyra varumärken utgjorde alltså grunden för konceptet Slowear som nu skulle kunna förse den moderne mannen med allt det nödvändiga. Det var samtidigt ett uttryck för en önskan att skapa en motpol till fast fashion och vår tids överkonsumtion.

”Slowear är en livsstil, en filosofi som delas av våra fyra varumärken”, berättar han, och det är omöjligt att inte tänka på ett annat koncept som började i Norditalien 1986. Det handlar förstås om ”Slow Food”-rörelsen som uppstod som en reaktion på det ännu kändare begreppet ”Fast food”. Det som bröderna lärde sig från Slow Food var att man måste tänka sig för, investera mer i produkten och äta mindre och bättre. Detsamma är grundläggande för kläder och det är tydligt att varje enskilt plagg är otroligt värdefullt för Roberto. Det gäller allt från utveckling och innovation till själva produktionen och finishen av ett par byxor, men också det etiska och moraliska. Det handlar bland annat om att göra det rätta för miljön och att vara med och ändra på andras konsumtionsvanor, likväl som att ta ordentligt hand om sina anställda, särskilt de på fabrikerna där det hela börjar. Dessa värden läggs in i en Slowear-produkt men de syns inte omedelbart. Ett par chinos från Slowear eller en tröja från Zanone är något värdefullt och bör betraktas som en investering som ska behandlas med respekt och omtanke. Köper du rätt och tar hand om din investering, kommer den också att få en längre livslängd. Och det är ju klokt, både för dig själv och för världen du lever i.

KONSTEN ATT TILLVERKA EN BYXA

För att man ska kunna respektera en produkt är det viktigt att förstå vad som ligger bakom dess tillblivelse och vilken tid och energi som skickliga hantverkare har lagt ned på den. När du exempelvis köper ett par byxor börjar ett nytt liv för det specifika tygstycket och det är lätt att glömma vilken resa det har gått igenom innan det kom i dina händer. För ett par Incotex-byxor börjar det hela med valet av metervaran, alltså själva tyget. Det är en mycket känslig process, särskilt som Slowear alltid har lagt stor vikt vid forskning och innovation. När det exklusiva materialet har valts ut börjar man utföra olika test och behandlingar av metervaran. Det är inte många företag som själva är så involverade i framställningen och utvecklingen, och det har lett till flera revolutionerande och patenterade metervaror, till exempel deras ChinoLino och FlexWool, samt deras IceCotton, som ställdes ut på Milanos vetenskapsmuseum för sina ovanligt innovativa egenskaper. När materialet är färdigbehandlat och färgat skärs byxans delar ut och sys upp i den valda modellen och passformen. Den här delen är otroligt viktig och omfattar en lång rad kontroller, där byxan granskas så att den lever upp till den gällande standarden för den modellen.



En av Incotex stora kvaliteter ligger faktiskt i förmågan att vara konsekventa - att hålla jämn kvalitet. De arbetar utifrån en rad fasta passformer och modeller som egentligen inte har ändrat sig under årens lopp, och grunden till att många är så lojala mot deras produkter är just garantin för att du
får samma höga standard varje gång du handlar. Det är en trygghet och en trovärdighet som man sällan ser i den här branschen. Ingenting lämnas åt slumpen. För skojs skull kan du testa att vända dina Incotex-byxor med avigsidan utåt. Studera detaljerna runt gylfen och de invändiga sömmarna längs benen – allt är skrämmande välgjort. Nu skulle vi väl i princip kunna strunta i hur byxorna ser ut på insidan, men det är ändå ett bevis på den grundlighet och den precision som genomsyrar hela verksamheten.

EN STAD I SKYMNING

Vi har tillbringat dagen på fabriken i den lilla staden Mira på fastlandet utanför Venedig, och befinner oss på kvällen på en lokal restaurang i stadens utkant, naturligtvis med båten tillagd precis nedanför middagsbordet. Allting sker med båt här. När Roberto förklarar att han har vuxit upp på fabriken, antar vi att han har tillbringat all sin övriga tid ombord på en båt. Han manövrerar med stor auktoritet och utan särskilt besvär genom de små kanalerna, och det är mycket behagligt att vara i sällskap med en man som i så hög grad är på sin hemmaplan. Mörkret faller och vi får skjuts hem genom staden där de vita palatsen lyser upp himlen. Det råder en otrolig ro. Inga båtar eller turister syns till och det känns som om vi har hamnat i en annan tid. Vem fick den galna idén att bygga en flytande stad av marmor? Frågan är egentligen överflödig, ibland är det viktigt att bara luta sig tillbaka och njuta av allt det vackra i tillvaron. Oavsett om det handlar om anmärkningsvärd historia, storslagen arkitektur - eller ett par enkla, välsydda bomullsbyxor.

Den karga ön Inis Meáin har i hundratals år bebotts av generationer sjöfolk i behov av slitstarka, funktionella stickade tröjor för att klara hårda prövningar under extrema väderförhållanden. De stickade konstverken tillverkades traditionellt av kvinnor som bodde på ön, stickade helt för hand och efter den specifika bärarens storlek. Det var dock inte bara arbetskläder som skapades, utan också högtidsplagg där en tröja för exempelvis konfirmation är specifik och har sina egna, speciella stickningsdetaljer. Intrikata mönster som alla har en specifik innebörd i olika avseenden, men som också ofta bar karaktärsdrag av den person som stickat dem efter egen teknik och designkänsla.

Inis Meáin ligger avlägset som den mittersta bland de tre Aran-öarna, och den traditionella Aran-tröjan har fått sitt namn av just dessa öar. Det enda sättet att ta sig ut till ön är genom turer med små färjor från fastlandet, eller en flygtur i ett mycket litet plan från Connemara på fastlandet norr om ön. En underbart vacker plats vars karga skönhet präglas av branta kalkstensklippor och djupgröna fält som under sommaren täcks av blommor i vackra färger. Sett från ovan täcks landskapet av ett bildskönt, förtrollande rutnät av låga murar, resta för hand för att avgränsa boskap och odlingar.



Under 1960- och 70-talet riskerade ön att nära nog avfolkas, då yngre generationer flyttade till fastlandet för att hitta arbete. Den irländska regeringen satte in stödåtgärder för att stärka de affärsnäringar som fanns i områden som dessa, där stickindustrin på Inis Meáin blev dess räddning.

I denna veva under slutet av 60-talet kom grundaren till varumärket Inis Meáin, Tarlach de Blácam, till ön i samband med studier av Celtiska språk på Trinity College. Tarlach och hans fästmö Ní Chonghaile, född och uppvuxen på ön, såg snabbt hur unga människor i stor omfattning lämnade ön på grund av avsaknaden av arbetstillfällen och moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Tarlach och hans fru gifte sig år 1973 och beslutade sig för att bosätta sig på Inis Meáin, då han själv tidigt fallit för levnadssättet och den mycket vackra ön.

Det unga paret såg snabbt behovet av att hitta en näringsverksamhet för att kunna livnära sig själva, men också motverka avfolkningen, stabilisera ekonomin och sysselsättningen på Inis Meáin och på så vis rädda samhället och befolkningen från att helt gå under. Produktionen av ulltröjor, som då fortfarande skedde i små stugor och i folks hem, blev gnistan och grunden till att starta upp en mer modern och organiserad stickindustri. Inledningsvis satte man upp en småskalig stickfabrik där sex stickmaskiner installerades. Unga öbor, vars mödrar stickade hemma, blev de första arbetarna i verksamheten, och nu valde allt fler ungdomar att stanna kvar på ön.


Designen i plaggen från Inis Meáin är baserade på traditionella mönster, och ofta fysiska plagg som ärvts i generationer. Dessa lägger grunden för modeller som för det tidlösa arvet vidare. Mycket av designspråket i Inis Meáins kläder är sprunget ur fotoarkiv av bilder av öbornas liv. De gamla tröjornas autenticitet och direkta koppling till hårt arbetsliv gav mycket otaliga plagg av mycket hög kvalitet, samtidigt som det fanns en tydlig stolthet i att utsmycka tröjorna med nedtonade vackra mönster vilka gav dem en mycket tilltalande naturlig elegans och stil.

Materialen man använder är det enda som importeras till ön, då spinnindustrin olyckligtvis inte blev lika livskraftig som stickandet. Endast de finaste garnerna av lin, bomull, ull och kashmir stickas till plagg som tillverkningsmässigt är mycket tekniskt avancerade. Många utföranden stickas upp i paneler, vilka tråcklas ihop för hand till hela, kompletta plagg. Hela produktionskedjan sker under ett och samma tak från garn till färdig produkt, vilket är mycket sällsynt i dagens fabriker.

Trots den starka kopplingen till tradition och hantverksarv, vill man på Inis Meáin alltid sträva efter att ha en naturlig utveckling i produktionstekniken och designen. Tarlach nämner bland annat hur de gjort några tröjdesigner som var extremt tekniskt avancerade att sticka, men som gav plagg som togs emot med översvallande efterfrågan på världsmarknaden. En strävan efter att sticka en tröja som motsvarar vad en fiskarhustru idag skulle göra åt sin man.



De rikt dekorerade tröjorna, täckta av flätor och rutmönster är vad många ser som och kallar ”fiskartröja”. Det har blivit en vedertagen term som i klädvärlden används för tröjor i detta utförande. De mest utsmyckade och ornamenterade tröjorna var dock snarare finkläder för kyrkobesök på söndagar, medan de mer anonyma, släta designerna med enstaka inslag av dekoration var de verkliga fiskartröjorna som de facto användes till sjöss.

Oavsett vilken av tröjorna från Inis Meáin som faller dig bäst i smaken, kommer alla plagg från den lilla ön alltid att ha ett arv och en genuinitet som inte kan fås för denna typ av plagg från många andra ställen i världen. Detta är den enda och ursprungliga Aran Sweatern. Välj och köp din tröja med omsorg, och avsikt att verkligen bära och använda den i alla tänkbara situationer och tillfällen. Det är vad de vackra stickade tröjorna från Inis Meáin är, och alltid varit tillverkade för.

Den karga ön Inis Meáin har i hundratals år bebotts av generationer sjöfolk i behov av slitstarka, funktionella stickade tröjor för att klara hårda prövningar under extrema väderförhållanden. De stickade konstverken tillverkades traditionellt av kvinnor som bodde på ön, stickade helt för hand och efter den specifika bärarens storlek. Det var dock inte bara arbetskläder som skapades, utan också högtidsplagg där en tröja för exempelvis konfirmation är specifik och har sina egna, speciella stickningsdetaljer. Intrikata mönster som alla har en specifik innebörd i olika avseenden, men som också ofta bar karaktärsdrag av den person som stickat dem efter egen teknik och designkänsla.

Inis Meáin ligger avlägset som den mittersta bland de tre Aran-öarna, och den traditionella Aran-tröjan har fått sitt namn av just dessa öar. Det enda sättet att ta sig ut till ön är genom turer med små färjor från fastlandet, eller en flygtur i ett mycket litet plan från Connemara på fastlandet norr om ön. En underbart vacker plats vars karga skönhet präglas av branta kalkstensklippor och djupgröna fält som under sommaren täcks av blommor i vackra färger. Sett från ovan täcks landskapet av ett bildskönt, förtrollande rutnät av låga murar, resta för hand för att avgränsa boskap och odlingar.



Under 1960- och 70-talet riskerade ön att nära nog avfolkas, då yngre generationer flyttade till fastlandet för att hitta arbete. Den irländska regeringen satte in stödåtgärder för att stärka de affärsnäringar som fanns i områden som dessa, där stickindustrin på Inis Meáin blev dess räddning.

I denna veva under slutet av 60-talet kom grundaren till varumärket Inis Meáin, Tarlach de Blácam, till ön i samband med studier av Celtiska språk på Trinity College. Tarlach och hans fästmö Ní Chonghaile, född och uppvuxen på ön, såg snabbt hur unga människor i stor omfattning lämnade ön på grund av avsaknaden av arbetstillfällen och moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Tarlach och hans fru gifte sig år 1973 och beslutade sig för att bosätta sig på Inis Meáin, då han själv tidigt fallit för levnadssättet och den mycket vackra ön.

Det unga paret såg snabbt behovet av att hitta en näringsverksamhet för att kunna livnära sig själva, men också motverka avfolkningen, stabilisera ekonomin och sysselsättningen på Inis Meáin och på så vis rädda samhället och befolkningen från att helt gå under. Produktionen av ulltröjor, som då fortfarande skedde i små stugor och i folks hem, blev gnistan och grunden till att starta upp en mer modern och organiserad stickindustri. Inledningsvis satte man upp en småskalig stickfabrik där sex stickmaskiner installerades. Unga öbor, vars mödrar stickade hemma, blev de första arbetarna i verksamheten, och nu valde allt fler ungdomar att stanna kvar på ön.


Designen i plaggen från Inis Meáin är baserade på traditionella mönster, och ofta fysiska plagg som ärvts i generationer. Dessa lägger grunden för modeller som för det tidlösa arvet vidare. Mycket av designspråket i Inis Meáins kläder är sprunget ur fotoarkiv av bilder av öbornas liv. De gamla tröjornas autenticitet och direkta koppling till hårt arbetsliv gav mycket otaliga plagg av mycket hög kvalitet, samtidigt som det fanns en tydlig stolthet i att utsmycka tröjorna med nedtonade vackra mönster vilka gav dem en mycket tilltalande naturlig elegans och stil.

Materialen man använder är det enda som importeras till ön, då spinnindustrin olyckligtvis inte blev lika livskraftig som stickandet. Endast de finaste garnerna av lin, bomull, ull och kashmir stickas till plagg som tillverkningsmässigt är mycket tekniskt avancerade. Många utföranden stickas upp i paneler, vilka tråcklas ihop för hand till hela, kompletta plagg. Hela produktionskedjan sker under ett och samma tak från garn till färdig produkt, vilket är mycket sällsynt i dagens fabriker.

Trots den starka kopplingen till tradition och hantverksarv, vill man på Inis Meáin alltid sträva efter att ha en naturlig utveckling i produktionstekniken och designen. Tarlach nämner bland annat hur de gjort några tröjdesigner som var extremt tekniskt avancerade att sticka, men som gav plagg som togs emot med översvallande efterfrågan på världsmarknaden. En strävan efter att sticka en tröja som motsvarar vad en fiskarhustru idag skulle göra åt sin man.



De rikt dekorerade tröjorna, täckta av flätor och rutmönster är vad många ser som och kallar ”fiskartröja”. Det har blivit en vedertagen term som i klädvärlden används för tröjor i detta utförande. De mest utsmyckade och ornamenterade tröjorna var dock snarare finkläder för kyrkobesök på söndagar, medan de mer anonyma, släta designerna med enstaka inslag av dekoration var de verkliga fiskartröjorna som de facto användes till sjöss.

Oavsett vilken av tröjorna från Inis Meáin som faller dig bäst i smaken, kommer alla plagg från den lilla ön alltid att ha ett arv och en genuinitet som inte kan fås för denna typ av plagg från många andra ställen i världen. Detta är den enda och ursprungliga Aran Sweatern. Välj och köp din tröja med omsorg, och avsikt att verkligen bära och använda den i alla tänkbara situationer och tillfällen. Det är vad de vackra stickade tröjorna från Inis Meáin är, och alltid varit tillverkade för.